onsdag 4 november 2009

Blåslagen?

Denna årstid när vi går skogpromenader så har vi alltid reflexvästen på, både jag och Miki. Man vet ju aldrig om man stöter på en jägare eller råkar springa vilse. (springa gäller nog bara Miki iofs, medan vilse nog bara gäller matte).

Förra veckan skrämde Miki vettet ur mig genom att efter vår dagliga morgonrunda i skogen tillsammans med Veronica & settrarna se ut så här:


Och eftersom vi har lite dåliga erfarenheter av blåmärken och att slå sig fördärvad så blev jag lite orolig. Speciellt då Miki såg ut som hon gjorde, ynklig, öronen nedtryckta långt bak på huvudet, lite blank i blicken (syns nästan på övre bilden) och lite konstig i rörelsemönstret! Herregud vad hon måste ha slagit sig med tanke på det där blåmärket, tänkte jag =/

Klämde på henne men hon verkade inte ömma, så jag tog det ändå lite lugnt och hon gick och lade sig i sängen. Jag var dock lite spänd och gick och tittade till henne då och då. Så pep hon till där hon låg och jag kastade mig dit som skjuten ur en kanon och kramade och klappade på henne. När jag gått ut ur rummet gick det 5 minuter och så pep hon till igen...och jag kastade mig tillbaka. Känns hon inte lite varm?! tänkte jag. Eftersom jag inte alls är känd som någon orolig hönsmatte ;)

Hur som helst så skulle vi gå ut och kissa igen efter några timmar och jag lyfte på Mikis reflexväst som låg på kopplet. Och upptäckte då att kardborre-flärpen som fästs runt halsen var alldeles insmetad i blåbär........... (inte så konstigt kanske, när hon flyger som en ekorre på speed över tuvorna i skogen)

Gick tillbaka till Miki och tittade på "blåmärket". Ja, visst, det satt på exakt samma ställe, och visst var det ovanligt lila i färgen för att vara ett blåmärke. Men Miki såg lika sjuk ut som innan, hon blinkade mot mig med sina blanka ögon och darrade till lite "Matte, jag tror jag är döende faktiskt, ojojoj. Jag behöver kärlek, och kanske lite godis...? *blink".

Grundlurad. En skendräktig (= ynklig) tik som råkar bli insmetad med lite blåbär på halsen, får sin matte att komma flygande med klapp, kram och ombäddande så fort hon piper till lite. (shaping på hög nivå) Och klart som fan att hon känns varm när jag bäddar ner henne i duntäcket! Svårare än så var det inte.

Jag fick t.o.m. svar på det konstiga rörelsemönstret när vi gick ut, det berodde inte på smärta, det berodde på att reflexvästen fick det att klia på kroppen....

Slutet gott, allting gott :D

9 kommentarer:

Elisabeth Alström 4 november 2009 17:37  

Där fick man sig ett gott skratt. Jag har haft hundar som fått blåmärken men inte just blåbärsblåa så jag tyckte faktiskt att det var en konstig blå färg...skönt eller hur att allt var okey...

Annakarin o Mathias Wahlgren 4 november 2009 19:52  

Hi hi.. jaa dessa underbara hundar;) Tur att de bara var lite blåbär!
Jo det har kommit en ny liten Whippet tös till stan, hon bor hos min mamma på ramdalshöjden, bilder på nya familjemedlemmen finns på vår blogg ;)

Kram Annakarin

Rally-Sally 4 november 2009 23:20  

Det kunde lika gärna varit vår matte:-)

Rally-Sally 4 november 2009 23:20  

Det kunde lika gärna varit vår matte:-)

Susanne Lindström 6 november 2009 11:52  

Ha ha, vilken tur att det bara var blåbär. Jag tror att lilla Miki reagerar på mattes agerande, också! :-) Glöm inte att uppdatera länken till min blogg. Jag har ju ny adress! Trevlig helg!

Olga da Polga 6 november 2009 18:38  

åh jag älskar lyckliga slut !

Whippeten Nota 6 november 2009 21:27  

Japp shejping på hög nivå var ordet =) dessa utstuderande älskade whippar! Tur att det inte var värre än lite färg men förstår till fullo ditt magont innan blåbärs smetet upptäcktes!

Jenny,Nokia och Leo 9 november 2009 09:51  

Typiskt blåbär =)

Ina 24 november 2009 12:55  

*haha* Underbart att läsa! Hundar e då verkligen inte dumma=)