Tacksamhet!

Idag är det ett år sedan vi förlorade Disney, 1 år gammal. En ny liten krabat har nu kommit in i vårt liv och det trodde jag nog aldrig då. Så chockad, rädd, ledsen och hopplös man kände sig då för ett år sedan så trodde jag aldrig jag skulle våga igen.

Men en sak slog mig när jag & Miki var ute i skogen igår och hon rusade runt som en fullständig vettvilling över stock & sten, snubblade genom gräset och flög över marken. Det är faktiskt ett under att hon inte slår ihjäl sig under de turerna, men samtidigt är det ju därför jag har har henne hos mig, för att få uppleva den glädjen i varje språng! Jag kan aldrig vara säker på att jag får ha henne hos mig imorgon, jag har insett att allt kan hända, det kan hända under ett kort ögoblick, och därför har min tacksamhet växt.

När jag går där i skogen och håller andan när hon kommer farande så kan jag bara inte oroa mig för att hon ska skada sig, jag måste vara tacksam över att hon lever och har livsglädje! Lämnar hon mig imorgon så ska jag iallafall ha upplevt så mycket glädje som möjligt. Flummigt värre kanske, men så känner jag.

Varje dag jag får ha tillsammans med denna lilla Miki är för mig ovärdelig och jag hoppas att de dagarna ska bli väldigt väldigt många!

Du är saknad Disney!