Hormoner & Skogen

Det händer inte så fasansfullt mycket just nu, jag är lite ur form så vi myser mest, går skogspromenader och myser lite till. Igår var jag helt övertygad om att Miki var sjuk, "Nånting är fel på henne!", konstaterade jag efter en sömnlös natt med en orolig Miki som gick omkring och pep, stirrade på mig och verkade vilja mig något. (vad vet nog inte ens hon själv). Dagarna innan hade hon varit ovanligt kelig på ett oroande sätt och då också "stirrig" på mig och Filip, som att hon ville något. Verkade hängig och trött. Efter att ha funderat, undersökt, googlat och till sist kollat kalendern noga slog det mig! Det var igår 63 dygn sedan hon höglöpte... Och när hon imorse låg och slickade Jazza (i öronen, i munnen, på tassarna, i baken osv.) med halvslutna ögon så föll allt på plats. Hon har helt enkelt "valpat" nu. Men det är inte så farligt som det låter, mellan matjakten och stirrandet så är hon som vanligt, glad och busig. Hon är snart fit for fight igen, precis som sin matte :)

Några bilder från en av våra skogspromenader tillsammans med Veronica och settrarna. (notera att jag inte är hälften så bra på att fota snabba hundar som min sambo är.)

Miki spanar efter sina kompisar, på en underbart ödslig skogsväg.


Catch me if you can! Settern Smilla gör sitt bästa...


Suddiga flickor! Men hur enkelt är det att få skarpa räser-Whippets?


Tripp, trull, och Smilla :)


Man blir trött av att leka i skogen...