Med Mikis hjälp.
Det är varken någon hemlighet eller nyhet att jag har lidit av panikångest till och från i ca 15 år. Med hjälp av hundarna har jag dock kommit en bra bit på väg och de har hjälpt mig otroligt mycket i mitt tillfrisknande. De ger mig rutin i vardagen, tvingar mig att ta mig i kragen i många situationer och ger mig en styrka att tro på mig själv som människa. En hunds sätt att ta dagen som den kommer och leva utan ånger och skam är också något som är jättebra att se och lära av!
Just nu är jag lite i obalans, pressad och stressad inför hösten och livet vilket gör att panikattackerna kommer oftare. Och häromdagen var det en rad händelser som utlöste en väldigt stark panikattack, (sist jag var med om en sådan slutade det med ambulansfärd) där jag inte fick någon luft, trodde jag skulle dö och fick kramper i hela kroppen.
Jag kände att det var på gång och gick för att ringa min sambo och kippandes efter andan be honom komma hem. Medan jag gjorde detta så höll sig Miki runt mig hela tiden, hon hoppade på mig som hon blivit tokig, hon vägrade vika undan och krafsade på mina ben.
Filip och en vän till mig kom hem hit för att hjälpa mig och medan jag satt ihopkrupen på golvet och hyperventilerade så sprang Miki runt och höll koll. När det var som värst trängde hon sig fram till mig och bara ställde sig med framtassarna i mitt knä och tryckte hela sin kropp mot mig, utan att göra något annat. Hon bara stod där helt tyst och lugnt och lutade sig mot mig.
När Filip försökte stänga ute henne ur sovrummet en stund (för hennes skull, jag vill inte skrämma henne) så blev hon orolig och pressade sig igenom en skjutvägg vi har intill rummet och bröt sig in, kom fram till mig och ställde sig likadant igen. Fast besluten och oerhört lugn, med sina kloka varma ögon fick hon mig faktiskt att lugna mig lite och andas normalt igen.
När jag inte trodde jag kunde älska den hunden mer än vad jag gör...
Det där har rört mig väldigt mycket och det var nästan en övernaturlig upplevelse. Nu förstår jag att hundar (och djur) förstår och vet betydligt mer än vi kan ana.
Min lilla terapihund Miki!
Inlägg
10 kommentarer:
Ja dom är verkligen ens vän på fler sätt än vad vi många gånger förstår! Ebba har hjälp mig många gånger då jag för ett par år sedan fick panikångest på nätterna, hon låg och "höll om" mig tills ångesten försvann. Därför är hon en väldigt speciell hund för mig.
Våga verkar också vara the caring kind och väldigt känslig för sinnes stämningar.
Fint av dig att dela med dig då jag tror att du inte står ensam i din situation!
Du är verkligen inte ensam. Levde själv många år med ständiga självmordstankar och det enda som höll mig uppe var hundarna. Det ger en mening att vara behövd av någon!
Ja visst hjälper de där fyrbeningarna en genom att bara ge av sig själva utan att kräva något som helst tillbaka! Utan min Saga tror jag inte jag hade klarat pressen under min utbildning men hon fanns där hela tiden och gav av sig själv och gjorde så att jag kom ut. Och när jag flyttade "hem" till Skåne efter en jättejobbig separation till ett helt nytt liv med knappt några vänner kvar i denna geografiska hörna så var det hundarna som räddade mig, höll mis sällskap och skapade det fina kontaktnät jag har idag och som jag är oerhört glad att ha. Jag får ju panikångest attacker av sprutor och nålar (!) så jag vet precis hur obehagligt det är, jag hoppas att du på sikt blir bättre och slipper få dem så ofta! Håller tummarna för dig och krama din underbara fina Miki!!!
Underbara Sara!
Jag bara älskar ditt skrivande - i med- och motgång!
Hundarna är garanterat ett av de bästa redskap du har i dessa situationer! Balsam för själen!
(Om det dessutom kan trösta dig det minsta måste jag berätta att jag nu i sommar verkligen lus-läst alla dina inlägg från din egen blogg - vilka skrivertalanger!! Helt underbart!!)
Kram, från oss i norr!
... mina tårar rinner när jag läser det du skriver ... för att du berör och alltid har berört mig så oerhört ...
väldigt många gånger är det hundarna som givit mig livet tillbaka
jag skickar bara en kram!
Det känns nästan onödigt att skriva något när så många redan kommenterat dina ord, men jag fick tårar i ögonen och satt och blinkade när jag läste och rös i hela kroppen.
Vilken hund du har...hon kommer att hjälpa dig fler gånger om det behövs det är jag säker på. Hoppas du mår bättre nu. Läser din blogg varje dag...
Kram
Visst e dom underbara våra fyrbenta!
Vet själv inte hur jag hade klarat mig utan Challe när jag flyttade tillbaka till skåne för 3.5 år sen.
Massor av kramar till dig!!
Sara Sara, så duktig du är på att skriva, och så fantastiskt starkt att dela med dig, kanske lite terapeutiskt att skriva också... Jag pendlade mellan gråt och skratt när jag hamnade i underbara inlägget om att ställa upp en 12 veckors valp! Vi har alla varit där! Skönt att det verkar gå så bra med Jazza när jag nu uppmuntrade dig så intensivt att skaffa en till ;-) Må väl och njut vidare av dina härliga hundar!
Kram Jeanette
Men gud sara, här rinner bara tårarna när jag läser... Fina, fina Miki och fina, fina Sara! *skickar en cyber-kram*
Skicka en kommentar